produkter, underlag för välfärden, biologisk mångfald och sociala värden som naturupplevelser och möjligheter för människor att ha ett jobb där de vill bo.
Vi vill dessutom lämna något efter oss som är minst lika bra som det vi en gång förvärvat.
Många små skogsägares möjligheter att bedriva ett i alla avseenden (ekonomiskt, miljömässigt och socialt) hållbart skogsbruk drabbas dock hårt av den märkliga kopplingen mellan statens (Skogsstyrelsens) nyckelbiotopsinventeringar och miljöcertifieringen FSC (som drivs av de stora skogsbolagen, delar av miljörörelsen och ytterligare några organisationer).
Mer specifikt rör det sig om att FSC helt utestänger virke från så kallade nyckelbiotoper från den svenska virkesmarknaden. Detta är i sig märkligt av en rad skäl.
Skogsstyrelsens utpekande av vad som är en nyckelbiotop eller inte har under 25 år i allt för hög grad avgjorts av vilken tjänsteman som gjort bedömningen, snarare än av hur skogen ser ut.
På samma sätt har skogsägarens styrka haft stor betydelse. Skogsägare som orkat motsätta sig bedömningen, tagit in andra inventerares syn på saken och stått på sig, har oftare fått ett annat resultat än de som kanske till följd av ålder eller förtvivlan givit upp.
Rättssäkerheten för skogsägarna har således inte varit i linje med vad en miljöcertifiering med hög svansföring i sociala frågor borde kräva.
Konsekvenserna av FSC:s hantering av nyckelbiotopsfrågan har blivit att de små skogsägarna, främst de i nordvästra Sverige, drabbats hårt. De stora bolagen har brukat sin skog mer intensivt och har dessutom fått hjälp av staten att byta bort, eller lösa in områden med höga naturvärden.
Små skogsägare som vill få sina nyckelbiotoper formellt skyddade, för att åtminstone får någon ersättning för de försvunna brukningsmöjligheterna, får ofta nej från staten med motiveringen att naturvärdena inte är tillräckligt höga.
Näringslivet i skogsbygderna består till stor del av småföretagare inom ett stort antal branscher. En stor andel av dessa använder familjens skogsfastighet som belåningsbar kapitalbas, eftersom banker inte är förtjusta i att belåna djurbesättningar, fiskecamper, livsmedelsproduktion och liknande.
Här är det ofta just värdet på skogen – inte kassaflödet – som är av störst betydelse. Höga virkesförråd i äldre skog har givit höga belåningsbara värden, vilket ofta varit viktigare än att avverka och få pengar i näven. Skogsbygdernas företagsmodell har på så sätt även skapat miljövärden.
Dessvärre gör FSC:s syn på nyckelbiotoper att bankerna nu signalerar osäkerhet vad det gäller värdering och belåning av skog. Enögt fokus på miljöaspekten gör att FSC sågar av skogens sociala och ekonomiska betydelse i kommuner som redan har det tufft.
De stora skogsbolagen tjänar pengar på en miljöcertifiering som vilar på rättsosäker grund och slår undan benen för lokalt företagande i skogsbygderna.
Miljörörelsen stöttar detta – trots att FSC:s nyckelbiotopsregler straffar dem som förvaltat sin skog så att där finns höga naturvärden, och gynnar dem som redan avverkat eller bytt bort sådana.
Den logiska slutsatsen för alla som äger skog, är att FSC bara är till för att gynna de stora skogsbolagen, och att vi andra bör följa i deras spår och avverka innan våra skogar riskerar att utveckla högre naturvärden.
Vi vill dock tro att FSC-medlemmar som inte själva tjänar pengar på oss, som Hela Sverige ska leva, GS-Facket, Skogsentreprenörerna, Svenskt Friluftsliv och LRF konsult AB, har en mer seriös inställning till hållbarhet, människor och lokalsamhällen i skogsbygderna, än vad som hittills framkommit. Vi vill gärna se att ni ger er syn på saken.
Erik Gunnervall, skogsägare med nyckelbiotoper i Strömsunds kommun
Göran Bergström, kommunalråd (S) i Strömsunds kommun
Helene Hallberg, skogsägare med nyckelbiotoper i Krokoms kommun
Malin Bergman (C), kommunalråd Krokoms kommun
Calle Roos, skogsägare med nyckelbiotoper i Åre kommun
Daniel Danielsson (C), kommunalråd Åre kommun
