Ett steg mot effektivare insektsskydd

Mistanke om nytt tilfelle av skrantesjuke i Nordfjella
10. oktober 2017
Enda en utsettelse for Norske Skog
10. oktober 2017

Ett steg mot effektivare insektsskydd

Ett stort angrepp av granbarkborren kan förstöra skog för miljontals kronor. Nu har forskare hittat skadeinsektens receptorer för dofter, något som i förlängningen kan leda till nya effektivare metoder mot kostsamma angrepp på granskog.

En storm som följs av en solig och varm sommar är det värsta tänkbara vädret för ett skogsbruk. För granbarkborren däremot är det ideala förutsättningar och skadorna vid ett angrepp blir ofta stora.

I skalbaggens antenn finns doftreceptorer, proteiner, som känner av doftämnen från exempelvis träd och andra granbarkborrar.

Redan i dag utnyttjar skogsbruket skalbaggarnas doftreceptorer i så kallade feromonfällor, behållare med en syntetisk version av det attraktiva feromonet som lockar skadeinsekterna till fällorna.

Men redan om några år kan effektivare metoder vara på väg.

– I stället för doftfällor, eller i en kombination, skulle man kunna sprida ut dofter som blockerar insekternas förmåga att känna av de dofter som lockar dem till en plats. Då får de mycket svårt att koordinera massattacker på träd. Det är ett drömresultat, vi vet ännu inte säkert om det fungerar.

Det säger Martin N Andersson, biolog och forskare på Lunds universitet, ansvarig för det projekt som tittar närmare på ett antal skadeinsekters doftreceptorer.

Forskarna har nu hittat dessa doftreceptorerna hos tre skadeinsekter: granbarkborren, contortabastborren (mountain pine beetle som orsakar stora skador i Nordamerika) samt snytbaggen, en svensk insekt som skadar tall. I nästa steg ska man slå fast vilka receptorer som hör ihop med exempelvis barkborrens aggregationsferomon, som får den att attackera gran.

– Doftreceptorerna hos de här tre arterna är ganska lika varandra i sin proteinsekvens, precis vad vi hoppades på. Det är lovande, då bör det bli lättare att hitta bra receptorer för samtliga arter, säger Martin N Andersson.