Edvard Hollertz/SNB
Den svenska regeringen vill se ett internationellt system för kravmärkning av metaller och mineraler. Damberg önskade sig ”en stämpel på att här har man tänkt på både koldioxidutsläpp, schyssta arbetsvillkor och en skarp miljölagstiftning». Certifieringssystemen har för- och nackdelar. Å ena sidan kan kvalitetsstämplar hjälpa konsumenterna att fatta mer upplysta beslut och därmed premiera goda arbetsvillkor och miljöarbete. Å andra sidan kan certifieringssystemen bli en plattform för politiskt påverkansarbete i det fördolda.
En grundläggande insikt som krävs kring dessa stämplar är att de ska utjämna informationsasymmetrin, som på metallmarknaden kan vara att säljaren av metallen vet mycket mer om hur den är framställd än köparen. Samtidigt blir certifieringsorganisationen en makthavare – rent av en kungamakare. En etablerad märkning kan med tiden få ett typ av monopol. Om de flesta köpare och säljare på en marknad har uttalat att produkterna ska vara godkända av en certifieringsorganisation blir det oerhört kostsamt för en enskild aktör att lämna.
Inom skogsnäringen finns exempel på certifieringar som har fått effekter som inte var avsedda från början. Klassas ett skogsområde som nyckelbiotop av Skogsstyrelsen blir skogen närmast osäljbar, eftersom de stora skogsbolagen är anslutna till certifieringssystemen FSC och PEFC som förbjuder köp av träd från nyckelbiotoper. Att den här situationen har växt till ett stort problem för skogsbruket beror på att den totala arealen nyckelbiotoper ständigt växer. Idén vid tiden för när nyckelbiotoperna kopplades till certifieringssystem var att enbart de allra finaste markområdena skulle klassas som nyckelbiotoper, sedan dess har den tänkta arealen mångfaldigats.
Organisationer som av ideologiska skäl vill att alltmer mark ska fråntas från skogsbruk verkar också ha insett att de genom att kräva ökat statligt arbete kring nyckelbiotoper kan genomföra sina politisk agenda, allt på grund av certifieringsreglerna.
En annan mäktig organisation som kan sätta ramarna för många producenter är Krav, som har en miljömärkning för mat. Det är dock inte en oberoende aktör likt ett universitet som ligger bakom den här märkningen utan en ekonomisk förening där livsmedelsproducenter såväl som ideologiskt drivna Naturskyddsföreningen är medlemmar. Det är slutligen dessa medlemmar som har makten över maten.
Certifieringssystem för metaller och mineraler, som regeringen förslår, kan fungera. Men det finns en betydande risk att certifieringssystem bara flyttar makten till nya makthavare, som kan styra utvecklingen efter egen agenda.
